Spökstaden
FUKUSHIMA Ingen bomb har exploderat i Tomioka. Husen är mestadels hela. Trafikljusen skiftar varje minut mellan grönt och rött som om allt vore normalt.
Det är bara en sak som fattas. Människor.
Allt som hörs när vi står mitt på huvudgatan är syrsornas gnisslande och fågelkvitter.
I övrigt är det helt stilla.
Total tystnad i en stad där det normalt lever 16 000 människor är inte naturligt. Det känns rentav kusligt.
Under en promenad längs huvudgatan passerar jag butik efter butik som är stängd trots att det är en vanlig tisdag eftermiddag. Genom frisersalongens fönster ser jag hur saxar och kammar ligger framme på ett bord.
Inne i livsmedelsbutiken står varorna på sina hyllor som om människor vilken sekund som helst skulle komma in och plocka ned dem i shoppingvagnar.
Tomioka är en stad där tiden frusit till is. Allting är precis som det var den där dagen i mitten på mars 2011 när en tsunami dragit in över Japans nordöstra kust. En tsunami som slog ut elförsörjningen och gjorde det omöjligt att kyla reaktorhärden i kärnkraftverket Fukushima en dryg mil från där vi står.
Mycket tidigt på morgonen de 12 mars kom evakueringsordern via radio. Alla måste lämna staden och ett antal andra samhällen inom en radie av 20 kilometer från kärnkraftverket, och bege sig bort från det radioaktiva nedfallet. Omedelbart.
De flesta hann bara ta med sig sina värdesaker och lite kläder. Totalt evakuerades över 150 000 människor.
Under de snart fem år som gått har människor bara under den senaste tiden kunnat återvända över dagen för att se till sina hus eller för att hämta tillhörigheter. Att stanna över natten är fortfarande förbjudet på grund av strålningen.
Det är en märklig känsla att röra sig genom staden. Naturen är på väg att återta det som fram till katastrofen var ett sjudande och välfungerade samhällen.
Vi stannar till vid en järnvägsbro och tittar ner över spåren. Över det som återstår av dem. Sly och slingrade grönska döljer mycket av rälsen. Inga tåg har gått sedan olyckan.
På parkeringsplatser står bilar kvar som invånarna inte fick med sig. Ogräset skjuter upp genom asfalten och omsluter plåten.
Lite längre bort passerar vi den lokala vårdcentralen där grönskan brutit upp hål i asfalten och håller på att ta över framför ingången.
Även utanför McDonalds i stadens shoppingcenter dominerar ogräset. Ronald McDonald ler från fönsterrutan. Därinne ligger muggar på golvet.
Mobilfirman Docomos neonskylt har vält över ända och en plywoodskiva spikats över ett trasigt fönster. Men där inne står kontorsstolarna och väntar på att försäljarna ska komma in till jobbet vilken sekund som helst.
Vi kan röra oss fritt i staden. Ingen polis stoppar oss. Vi ser heller inga spår efter plundring. Inga krossade rutor eller uppbrutna dörrar.
Vi är helt ensamma. Inga andra människor. Inga andra bilar. Utom på genomfartsvägen, landsvägen nummer sex som fram till att motorvägen blev klar för något år sedan var huvudförbindelsen söderut mot Tokyo och norrut mot Sendai.
I just den här delen av staden är vissa av gatorna fortfarande avstängda. Utdragbara kravallstaket med hjul och röda förbudsskyltar markerar att här får ingen gå in utan särskilt tillstånd. Skälet är att den radioaktiva strålningen fortfarande är kraftigt förhöjd på vissa ställen.
I utkanten av staden passerar vi några byggnader som ser ut som pepparkakshus ur en saga. Tolken förklarar att det är kärnkraftbolagets Tepcos komplex där man före härdsmältan tog emot förskoleklasser och skolgrupper för att berätta vilken bra, säker och ofarlig energikälla kärnkraften är. Nu finns det ingen som lyssnar längre.
Tomioka ligger precis vid Stilla havet och den lägst liggande delen av staden blev hård drabbad även av tsunamin. Ingen verkar ha lyft ett finger för att röja upp efter vattnets skadeverkningar. Det är en smått chockerande upplevelse att gå runt bland kollapsade hus där innanmätet ligger kaotiskt utstrött i högar av bråte. Jag känner mig som en av de få överlevande efter en stor katastrof.
Innanför det fönsterlösa skyltfönstret till en butik står en liten skåpbil inkilad i ett rum. Den vita lacken har börjat rosta.
I vad som ser ut att ha varit en bar trängs dammiga flaskor på disken medan ett kylskåp ligger omkullvräkt längre in i lokalen. Stora plåtkontainrar har förvandlats till trassellsuddar av metallskrot.
Förmodligen är det ingen som vill börja riva i byggnaderna av rädsla för radioaktivt damm. Och troligen är det ändå ingen som kommer tillbaka för att bo här eller öppna sina butiker på mycket, mycket länge.
Vi fortsätter på landsväg nr 6. Utplacerade informationstavlor ger siffror över den radioaktiva strålningen som nu ökar dramatiskt vilket också bekräftas av geigermätaren i vår bil.
Vi kör in på avtagsvägen som löper ner till kärnkraftverket. Geigermätaren börjar blinka rött. En dryg kilometer från Fukushimareaktorn stoppas vi i en vägspärr av poliser iförda munskydd som redan på håll fäller ut en röd flagga och viftar energiskt med den. Här får vi inte fortsätta.
När vi passerar Okuma är alla gator som löper ut från den glest trafikerade landsvägen avspärrade med stålstängsel. På ett ställe står poliser på vakt och släpper igenom en bil som har specialtillstånd.
I Futaba stannar vi till och tar en promenad utefter huvudvägen. Även här är sidogatorna avstängda. Över en av dem hänger en slogan på japanska. Tolken översätter. ”Kärnkraften – en ljus framtid”.
Bakom står ett trafikljus på röd blink. En kråka lyfter från ett tak. Annars är allt öde och tyst.
Jag går förbi en bensinstation där växtligheten inte bara tagit över betongplanen utan också slingrat sig runt bensinpumparna. Det är som att vandra i en sagobok. En skrämmande saga.
