Rebellen
FUKUSHIMA Yoshizawa Masami riskerar sin hälsa för att ta hand om 330 kor som den japanska regeringen vill avliva.
– De vill sopa sanningen om kärnkraftsolyckan under mattan genom att förstöra bevisen, hävdar han med svettpärlor som tränger fram i pannan.
Han kommer körande i en traktor men en smal skopa. Stövlarna är täckta av lera. Blåjeansen är smutsiga. På det stora fältet utanför går bruna kor och betar.
Utan att jag hunnit ställa en enda fråga tar han fram en karta som visar var det radioaktiva nedfallet är som värst. Själv bor han precis i kanten av det riktigt nedsmutsade området.
Yoshizawa Masami beskriver sig som en japansk cowboy. En cowboy som genom sin uppmärksammade protest blivit en svår huvudvärk för den japanska regeringen.
Egentligen bryter han mot lagen genom att bo inom evakueringszonen där radioaktiviteten fortfarande är så hög att ingen får övernatta. Men myndigheterna verkar ha bestämt sig för att låtsas som att han inte finns.
Vilket är en aning svårt eftersom besökarna står på kö för att få träffa honom på gården som han döpt om till ”Hoppets ranch”.
Vi kommer dit nästan samtidigt som några japanska bloggare. När vi ska åka står redan en grupp belgare och väntar på att få prata med cowboyen från Namie som bara ligger 14 kilometer från härdsmältans epicentrum. I klart väder kan Yoshizawa Masami se kärnkraftverkets skorsten från sitt köksfönster.
Han har blivit något av en internationell celebritet och en symbol för det folkliga motståndet mot hur regeringen och myndigheter hanterat kärnkraftsolyckan för snart fem år sedan.
Hans far drev gården i mer än 40 år innan Masami tog över. Precis som alla andra lydde han ordern efter olyckan att evakuera området. Men när regeringen beordrade honom att döda alla boskapen så blev han förbannad.
Särskilt som han upptäckte att några av korna utvecklat vita fläckar på huden. Ett fenomen som inga experter kunde förklara men som Yoshizawa Masami är övertygad beror på den radioaktivitet djuren fått i sig genom att beta av det förorenade gräset.
Han har begärt att myndigheterna ska avsätta resurser för att ta reda på vad korna drabbats av men de vägrar.
– Varför vill de ta död på djuren, frågan han retoriskt när vi sitter i den lilla boden som ligger precis vid infarten till ranchen och som av solen och fuktigheten förvandlats till rena ångbastun.
Innan jag hinner avbryta ger han själv svaret.
– De vill döda djuren därför att de vill undanröja bevisen för att de inte berättat hela sanningen om katastrofen. Precis som de hävdar att det faktum att 220 barn i Fukushimaområdet utvecklat sköldkörtelcancer inte har något samband med kärnkraftolyckan. Inför OS i Tokyo 2020 försöker de dölja att Fukushima är ett nytt Tjernobyl.
Yoshizawa Masami ser det numera som sin livsuppgift att förhindra det.
Många boskapsdjur dog under de första veckorna efter katastrofen när alla bönder evakuerat hals över huvud och lämnat djuren åt sitt öde utan mat eller vatten. Yoshizawa Masami återvände och letade upp djur som lyckats rymma och livnärde sig på vad de kunde hitta och förde dem till sin ranch där han redan hade cirka 150 biffkor.
Han driver ranchen vidare trots att det är omöjligt att sälja köttet på grund av radioaktiv smitta.
– Kommersiellt är det rena förlustaffären, berättar han. Jag klarar mig tack vare donationer. Genom att låta djuren leva vill jag att de ska vara en konstant påminnelse om den japanska regeringens svek. Dessutom får vi möjlighet att se hur strålningen påverkar djuren på sikt.
I en utomhuslada förvarar han det 20-tal djur som utvecklat vita fläckar. Stanken av urin, boskap och hö är frän och oangenäm.
Genom att samarbeta med olika universitet och forskare försöker han ta reda på orsaken. Blod- och vävnadsprover har tagits.
– Men många forskare är rädda att ta i det här, säger Masami. Rädda att det ska skada deras karriärer.
En av korna slickar ivrigt i sig av det sörjiga höet. Än så länge har djuren med de vita prickarna inte utvecklat några hälsoproblem.
Yoshizawa Masami vet att han tar en risk genom att utsätta sig själv för förhöjda doser strålning.
– Det är i alla fall inget som dödar mig direkt, konstaterar han lakoniskt. Många av de som jobbat med saneringsarbetet i reaktorn kommer att drabbas mycket värre.
